Blogguppgift C Journalistik som tar plats

Blogguppgift C

Journalistik som tar plats

Jan Gradvall säger i sin artikel i Sydsvenskan.se: Det bästa av två världar. New journalism blir aldrig för gammal. Begreppet myntades 1973 i en antologi med samma namn som Tom Wolfe sammanställde. En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare. Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel. Som läsare får man då det bästa av två världar. The art of fact. Det är det som var- och är- New journalism.

Tom Wolfe beskrev metoderna i sitt förord till den antologi som namngav epoken. Reportrarna använde sig av en scen för scen teknik ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester och vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.

Vad jag förstår handlar New journalism att uppleva det man skall skriva om, man skall vara där, på plats alltså. Det handlar om annorlunda research.

New journalism kan man verkligen säga att Åsne Seierstad ägnade sig åt under sina 5 månader i Afghanistan. Detta som senare skulle resultera i den oerhört spännande och läsvärda boken: Bokhandlaren i Kabul.

Rescention

Efter talibanernas fall i Afghanistan tillbringar den norska journalisten Åsne Seierstad nästan ett halvår hemma hos familjen Kahn i Kabul. Det är en bok om familjens vardag, men också om ett sargat och fattigt land som historiskt varit ockuperat av Sovjet och på senare år också talibanregimen. Enligt traditionen styr bokhandlaren, herr Shah Muhammad Rais sin familj med järnhand. Ingen kvinna i hans klan trotsar hans beordringar, i detta patriarkala samhälle där kvinnoförtryck är en del av vardagen. Man får verkligen en riktig inblick i hur det är att leva i Afghanistan. Som svensk blir man provocerad över hur dessa gamla traditioner kan råda över det sunda förnuftet. Jag tänker på när en kvinna i familjen skall åka taxi. I baksätet sitter redan en man, eftersom kvinnor och män inte får ha någon slags beröring inte ens nudda vid varandra, så bestämmer den manlige släktingen som är med för att övervaka det hela, att den här kvinnan skall ligga i taxibilens bagagelucka. Detta är bara ett exempel på förtryck och okunskap sett med mina moderna ögon. Man får en känsla av vanmakt av att läsa boken, eftersom förändringens vindar verkar vara oerhört långt borta. Åsne Seierstad är journalist ut i fingerspetsarna när hon gör detaljrika beskrivningar av människor, miljöer, dofter, kläder, maträtter, naturen och känslor. Hon visar oss vardagen i Kabul. Det känns som man är i Afghanistan och med hemma hos familjen.

Detta är gedigen research av stora mått, att bo hemma hos den här familjen så länge som Åsne gjorde då hinner man verkligen få en inblick i traditioner och kulturer. Det är en litterär journalistisk bok, en dokumentär skriven som spännande skönlitteratur Verkligheten är alltid bättre än dikten, det är det som är intressant med att skriva i den här formen. Å andra sidan så måste en bok alltid kryddas för att bli bra. Det läggs till och dras ifrån så att boken skall bli spännande. Det kanske inte alltid är hela sanningen som vi läsare får ta del av. Bokhandlaren kom till Sverige för att besöka släktingar här, då gav han Åsne Seierstad svar på tal kan man säga. Enligt en artikel i SvD.se från den 16 juni 2006 menar han att det finns mycket så kallad fakta som är lögner i boken och att den även är dåligt anonymiserad. Några exempel på lögner som finns i boken, menar han är: att det i boken framställs som att han nekat barnen gå i skola. Eftersom de inte fick gå i skolan då under just den tiden, men på grund av talibanregimens bestämmelser, så var inte det en fråga om han skulle tillåta eller inte tillåta dem skolgången. Sedan vet man inte heller om det är våra olika sätt att se på saken, våra olika uppfattningar. Detta är ett kulturmöte mellan väst och öst. Det är dock flera intellektuella både i Sverige och Norge som ger honom stöd i denna kritik, som tycker att boken är en verklighetsförvanskning.. Jag tycker att det borde vara exakt samma krav på sanning och källkritik i den här journalistiska genren som till exempel i en artikel, men har svårt för att tro att det verkligen är det, därför att det just skall vara en skönlitterär bok.
När det handlar om människor måste man vara ytterst försiktig med tanke på att kvinnorna i den här kulturen redan är utsatta. Journalister har ett stort etiskt ansvar eller borde ha. En annan sak som jag har tänkt på är att Åsne Seierstad skriver det som vi här i väst vill höra, det som vi är vana vid. Det handlar om våld, hedersmord, kvinnoförtryck och så vidare, en stereotyp bild av denna del av världen. Men vi får inte glömma att även i Afghanistan finns kvinnokämpande feminister (där handlar det verkligen om civilkurage) Kvinnor som bedriver hemliga skolor och kurser av alla de slag särskilt för flickor, kvinnor som protesterar mot burkhan, kvinnor som har drömmar om en akademisk utbildning och som kämpar för den fria tanken, alla karlar där är heller inte maktgalna tyranniska översittare och så vidare. Så det gäller att ta denna dokumentära litterära journalistik med en viss nypa salt, och se boken, som vilken spännande skönlitteratur som helst. Allt är nämligen sett ur någons västerländska ögon. Gör vi det, funkar den jättebra.