The Elements of Journalism -What Newspeople Should Know and the Public Should Expect av Bill Kovach och Tom Rosenstiel. Boken talar om vad som kännetecknar god och viktig journalistik. Det är bland annat tio grundläggande element som skall fungera som ett rättesnöre i den journalistiska vardagen. Dessa element är:
Journalisters första skyldighet är att ge sanningen
Journalister skall i första hand vara trogna sina medborgare
Journalisters grundläggande regel är att kontrollera källor
Journalister måste upprätthålla ett oberoende mot dem de skyddar
Journalister måste fungera som oberoende, kraftfulla övervakare
Journalister måste ha ett forum där allmänheten kan kritisera och kompromissa
Journalister måste sträva efter det meningsfulla, intressanta och relevanta
Journalister måste fortsätta att göra nyheter uttömmande och se saker och ting i dess rätta ljus
Journalister har en förpliktelse mot sitt eget personliga samvete om vad de skriver
Medborgarna har också rättigheter och ansvar vad gäller nyheter.
Journalisters uppdrag är att tillhandahålla sådan information människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. För att kunna granska våra makthavare och myndigheter. Whachdog och investigative journalism skall gräva granska och avslöja missförhållanden och obekväma offentliggöranden som händer medborgarna i ett land. Det är från dem de har det största uppdraget. De skall också ta ställning till vad som ska och inte ska räknas som acceptabelt. Journalister måste också ha forum där människor på ett demokratiskt sätt kan debattera och får komma till tals och uttrycka åsikter. Det kan vara svårt att offentliggöra avslöjanden vad gäller politik och ekonomi. Myndigheter vill kanske dölja och hemlighålla uppgifter som de inte vill skall läcka ut till medborgare, sådant som makthavare vill förtiga. Journalistik är också businesses som inte längre enbart är baserad på god kvalitet och hur bra den är utan på pengar. Hur mycket vinster företaget gör. Boken säger att amerikanska journalister spenderar minst en tredjedel av sin tid på affärsuppgörelser än journalistik. Boken tar också upp att det är alarmerande för medborgarna, att journalisters roll inte längre är vad den har varit. Länken mellan medborgarna och journalister har försvagats, därför har människor tappat intresset för pressen. Det har blivit mer komplicerat för journalister att presentera bra nyheter som har ett allmänintresse. För att vinna tillbaka allmänhetens intresse måste journalister vara sanningsenliga och ta eget ansvar och prata med medborgarna på ett begripligt sätt. Journalisters första lojalitet är mot sina medborgare.
Alla dessa tio element ovan har en koppling till Nick Davies och även Gunnar Nygrens tankar om förfall. Är det så här journalistiken bör vara så har dessa bägge herrar helt och hållet rätt när de säger att den är sjuk, då stämmer det inte på en enda punkt. Vad gäller att kontrollera källor, det personliga ansvaret, att vara kraftfulla övervakare och leverera uttömmande nyheter till medborgarna. Källorna skall vara grundligt granskade så också faktauppgifterna. Samt att kontrollera sanningshalten med andra källor. Påståenden måste alltid kontrolleras och sanningshalten verifieras.
Det klart att det finns ett hot mot att god journalistik på sikt försvinner och att journalister skall kunna genomföra sina uppdrag riktigt bra, om bara ekonomiska intressen skall få råda. Människor slutar att läsa och bry sig om nyheter, det finns ju ändå inte ett uns av sanning i dem. Journalister slutar att rapportera det som är viktigt för medborgarna för att bara skriva om det som ger rejäla vinster. Journalister skall bevaka när medborgare blir illa eller orättvist behandlade, precis som advokater skall de vara människors språkrör. Hur kommer samhället att se ut i framtiden när bara pengar och kommersialism skall styra? Vi kommer att gå tillbaka i tiden i stället för att utvecklas.
Journalisters största uppdrag är att upprätthålla demokratin. Det kan vara svårt för i många länder existerar hot mot yttrandefriheten, det kanske är krig, det råder diktatur, censur, mutor och korruption. Det som kanske är det största hotet som jag ser det är terrorismen. 11 september gav terrorismen ett ansikte, inte bara i odemokratiska länder, utan vi såg attentat både i England och Spanien. Även om dessa länder har yttrandefrihet så är journalister hotade som försöker nysta i detta. Här i Sverige och även i övriga Europa har vi farliga samhällsgrupper som nynazism och Hells Angels, till exempel. Journalisten som har kartlagt dessa grupper och som skrivit en bok om maffian har blivit mordhotad. Både i Sverige och Danmark har det varit ett riktigt rabalder om de omtalade Muhammad teckningarna. Journalister på Jyllands-Posten var hotade och fortfarande är människor i den muslimska delen av världen rosenrasande. Men det är just detta som är demokrati, att få uttrycka sina åsikter både i tal och skrift. En fri press alltså.
Bill Kovac och Tom Rosenstiel säger att journalisters första lojalitet skall vara mot medborgarna, hur skall den kunna vara det när journalistiken i verkligheten ser ut som den gör, om det mesta handlar om vinstintressen och karriär Det måste ju vara så här ruttet, när både svenska och amerikanska journalister som är väl insatta i det, säger det. Det är tur att det finns journalister som bryr sig. Som nätverket: The Committe of Concerned Journalists, man får verkligen hoppas att de blir fler journalister av den sorten i framtiden, som brinner för yrket och demokratin, där jobbet är en passion.
lördag 24 maj 2008
lördag 3 maj 2008
Blogguppgift D Journalistik i kris
Forskaren och läraren vid Södertörns högskola, Gunnar Nygren säger i radioprogrammet: Publicerat att journalisterna har blivit fjättrade vid datorn och inte längre befinner sig ute i verkligheten. Att de inte hittar egna nyheter, utan återanvänder och omarbetar andras material. Den brittiske journalisten Nick Davies tycker likadant, och har givit ut boken: Flat Eart News där han har ungefär samma tankegångar. Han menar att 80 procent av brittiska tidningar får sina nyheter från PR eller nyhets byråer. Han tycker Journalistiken är svårt sjuk, men inte riktigt död än. Även om det inte går att jämföra den brittiska pressen med den svenska så säger dessa bägge herrar att: journalister bara är innehållsleverantörer och ompaketerare i stora mediefabriker. Att media inte alls har samma makt som tidigare, det skulle betyda att: Pressen inte är tredje statsmakten längre.
Både Nygren och Davies tycker att tidningar är mer intresserade av ekonomi och annonsintäkter än av god publicistisk sed.
Förhåller det sig så här, är det verkligen kris, men det skulle inte förvåna mig eftersom journalister precis som alla andra yrkesgrupper har fått mer och mer att göra. Nuförtiden går medierna in i varandra. Radio, tv, tidningar, Webben, pood radio och bloggar. Det är omöjligt att på alla plan göra ett jättebra och noggrant arbete. Små lokaltidningar köps upp av större mediekoncerner. Journalister jobbar under stark tidspress och deadlines. Man hinner inte med alla gånger att ringa, researcha, boka intervju, tillbaka igen och skriva ett fulländat reportage, dessutom med mycket mindre resurser än tidigare. Det är kanske lätt hänt att vid sådana tillfällen ta ett redan färdigt reportage eller artikel och omarbeta det, för att helt enkelt få det färdigt i tid. Men det finns stora risker med det här. För det första strider det mot allt det som journalistutbildningarna lär ut, nämligen att: man skall vara på plats träffa människor ute i verkligheten, lyssna till deras historier och beskriva miljöer, gör man inte det kan inte heller artikeln bli bra eller trovärdig. Dessutom är det inte bra för demokratin tycker jag eftersom inte människor får komma till tals. Saker och ting har kanske hunnit ändrat sig om man skriver något gammalt omarbetat, och vad får man då - jo en gammal nyhet som inte alls stämmer. Det viktigaste för en journalist är att träffa folk ute i verkligheten och berätta sanningen, Samt knyta många och viktiga kontakter.
Det är kanske därför många människor inte har så stort förtroende för journalister. Det vet alla att en historia som berättats och görs om, till slut är en helt annan. Det är helt enkelt så vårt stressade samhälle ser ut i dag. Allt handlar om pengar så klart, att leverera så mycket nyheter som möjligt på kortast tid. Jag tycker inte att man kan ge någon skulden för det här, vi bär alla ett ansvar . Chefredaktörerna måste granska allt material noggrannare, Journalisterna som skriver skall ta sitt ansvar och kolla sanningar och källor. Sedan är det upp till läsaren att också vara kritisk, det beror mycket på vilken tidning man läser. Det finns oftast mer förtroende för en morgontidning än en kvällstidning. Det kanske skulle behövas mer journalister på varje tidning (det går mängder med journalister arbetslösa), så att mer tid fanns för var och en att göra ett bra jobb, men det kostar naturligtvis. Som vanligt handlar det om pengar och ekonomi, men i förlängningen skulle alla vinna på det.
Både Nygren och Davies tycker att tidningar är mer intresserade av ekonomi och annonsintäkter än av god publicistisk sed.
Förhåller det sig så här, är det verkligen kris, men det skulle inte förvåna mig eftersom journalister precis som alla andra yrkesgrupper har fått mer och mer att göra. Nuförtiden går medierna in i varandra. Radio, tv, tidningar, Webben, pood radio och bloggar. Det är omöjligt att på alla plan göra ett jättebra och noggrant arbete. Små lokaltidningar köps upp av större mediekoncerner. Journalister jobbar under stark tidspress och deadlines. Man hinner inte med alla gånger att ringa, researcha, boka intervju, tillbaka igen och skriva ett fulländat reportage, dessutom med mycket mindre resurser än tidigare. Det är kanske lätt hänt att vid sådana tillfällen ta ett redan färdigt reportage eller artikel och omarbeta det, för att helt enkelt få det färdigt i tid. Men det finns stora risker med det här. För det första strider det mot allt det som journalistutbildningarna lär ut, nämligen att: man skall vara på plats träffa människor ute i verkligheten, lyssna till deras historier och beskriva miljöer, gör man inte det kan inte heller artikeln bli bra eller trovärdig. Dessutom är det inte bra för demokratin tycker jag eftersom inte människor får komma till tals. Saker och ting har kanske hunnit ändrat sig om man skriver något gammalt omarbetat, och vad får man då - jo en gammal nyhet som inte alls stämmer. Det viktigaste för en journalist är att träffa folk ute i verkligheten och berätta sanningen, Samt knyta många och viktiga kontakter.
Det är kanske därför många människor inte har så stort förtroende för journalister. Det vet alla att en historia som berättats och görs om, till slut är en helt annan. Det är helt enkelt så vårt stressade samhälle ser ut i dag. Allt handlar om pengar så klart, att leverera så mycket nyheter som möjligt på kortast tid. Jag tycker inte att man kan ge någon skulden för det här, vi bär alla ett ansvar . Chefredaktörerna måste granska allt material noggrannare, Journalisterna som skriver skall ta sitt ansvar och kolla sanningar och källor. Sedan är det upp till läsaren att också vara kritisk, det beror mycket på vilken tidning man läser. Det finns oftast mer förtroende för en morgontidning än en kvällstidning. Det kanske skulle behövas mer journalister på varje tidning (det går mängder med journalister arbetslösa), så att mer tid fanns för var och en att göra ett bra jobb, men det kostar naturligtvis. Som vanligt handlar det om pengar och ekonomi, men i förlängningen skulle alla vinna på det.
torsdag 3 april 2008
Blogguppgift C Journalistik som tar plats
Blogguppgift C
Journalistik som tar plats
Jan Gradvall säger i sin artikel i Sydsvenskan.se: Det bästa av två världar. New journalism blir aldrig för gammal. Begreppet myntades 1973 i en antologi med samma namn som Tom Wolfe sammanställde. En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare. Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel. Som läsare får man då det bästa av två världar. The art of fact. Det är det som var- och är- New journalism.
Tom Wolfe beskrev metoderna i sitt förord till den antologi som namngav epoken. Reportrarna använde sig av en scen för scen teknik ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester och vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.
Vad jag förstår handlar New journalism att uppleva det man skall skriva om, man skall vara där, på plats alltså. Det handlar om annorlunda research.
New journalism kan man verkligen säga att Åsne Seierstad ägnade sig åt under sina 5 månader i Afghanistan. Detta som senare skulle resultera i den oerhört spännande och läsvärda boken: Bokhandlaren i Kabul.
Rescention
Efter talibanernas fall i Afghanistan tillbringar den norska journalisten Åsne Seierstad nästan ett halvår hemma hos familjen Kahn i Kabul. Det är en bok om familjens vardag, men också om ett sargat och fattigt land som historiskt varit ockuperat av Sovjet och på senare år också talibanregimen. Enligt traditionen styr bokhandlaren, herr Shah Muhammad Rais sin familj med järnhand. Ingen kvinna i hans klan trotsar hans beordringar, i detta patriarkala samhälle där kvinnoförtryck är en del av vardagen. Man får verkligen en riktig inblick i hur det är att leva i Afghanistan. Som svensk blir man provocerad över hur dessa gamla traditioner kan råda över det sunda förnuftet. Jag tänker på när en kvinna i familjen skall åka taxi. I baksätet sitter redan en man, eftersom kvinnor och män inte får ha någon slags beröring inte ens nudda vid varandra, så bestämmer den manlige släktingen som är med för att övervaka det hela, att den här kvinnan skall ligga i taxibilens bagagelucka. Detta är bara ett exempel på förtryck och okunskap sett med mina moderna ögon. Man får en känsla av vanmakt av att läsa boken, eftersom förändringens vindar verkar vara oerhört långt borta. Åsne Seierstad är journalist ut i fingerspetsarna när hon gör detaljrika beskrivningar av människor, miljöer, dofter, kläder, maträtter, naturen och känslor. Hon visar oss vardagen i Kabul. Det känns som man är i Afghanistan och med hemma hos familjen.
Detta är gedigen research av stora mått, att bo hemma hos den här familjen så länge som Åsne gjorde då hinner man verkligen få en inblick i traditioner och kulturer. Det är en litterär journalistisk bok, en dokumentär skriven som spännande skönlitteratur Verkligheten är alltid bättre än dikten, det är det som är intressant med att skriva i den här formen. Å andra sidan så måste en bok alltid kryddas för att bli bra. Det läggs till och dras ifrån så att boken skall bli spännande. Det kanske inte alltid är hela sanningen som vi läsare får ta del av. Bokhandlaren kom till Sverige för att besöka släktingar här, då gav han Åsne Seierstad svar på tal kan man säga. Enligt en artikel i SvD.se från den 16 juni 2006 menar han att det finns mycket så kallad fakta som är lögner i boken och att den även är dåligt anonymiserad. Några exempel på lögner som finns i boken, menar han är: att det i boken framställs som att han nekat barnen gå i skola. Eftersom de inte fick gå i skolan då under just den tiden, men på grund av talibanregimens bestämmelser, så var inte det en fråga om han skulle tillåta eller inte tillåta dem skolgången. Sedan vet man inte heller om det är våra olika sätt att se på saken, våra olika uppfattningar. Detta är ett kulturmöte mellan väst och öst. Det är dock flera intellektuella både i Sverige och Norge som ger honom stöd i denna kritik, som tycker att boken är en verklighetsförvanskning.. Jag tycker att det borde vara exakt samma krav på sanning och källkritik i den här journalistiska genren som till exempel i en artikel, men har svårt för att tro att det verkligen är det, därför att det just skall vara en skönlitterär bok.
När det handlar om människor måste man vara ytterst försiktig med tanke på att kvinnorna i den här kulturen redan är utsatta. Journalister har ett stort etiskt ansvar eller borde ha. En annan sak som jag har tänkt på är att Åsne Seierstad skriver det som vi här i väst vill höra, det som vi är vana vid. Det handlar om våld, hedersmord, kvinnoförtryck och så vidare, en stereotyp bild av denna del av världen. Men vi får inte glömma att även i Afghanistan finns kvinnokämpande feminister (där handlar det verkligen om civilkurage) Kvinnor som bedriver hemliga skolor och kurser av alla de slag särskilt för flickor, kvinnor som protesterar mot burkhan, kvinnor som har drömmar om en akademisk utbildning och som kämpar för den fria tanken, alla karlar där är heller inte maktgalna tyranniska översittare och så vidare. Så det gäller att ta denna dokumentära litterära journalistik med en viss nypa salt, och se boken, som vilken spännande skönlitteratur som helst. Allt är nämligen sett ur någons västerländska ögon. Gör vi det, funkar den jättebra.
Journalistik som tar plats
Jan Gradvall säger i sin artikel i Sydsvenskan.se: Det bästa av två världar. New journalism blir aldrig för gammal. Begreppet myntades 1973 i en antologi med samma namn som Tom Wolfe sammanställde. En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare. Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel. Som läsare får man då det bästa av två världar. The art of fact. Det är det som var- och är- New journalism.
Tom Wolfe beskrev metoderna i sitt förord till den antologi som namngav epoken. Reportrarna använde sig av en scen för scen teknik ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester och vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.
Vad jag förstår handlar New journalism att uppleva det man skall skriva om, man skall vara där, på plats alltså. Det handlar om annorlunda research.
New journalism kan man verkligen säga att Åsne Seierstad ägnade sig åt under sina 5 månader i Afghanistan. Detta som senare skulle resultera i den oerhört spännande och läsvärda boken: Bokhandlaren i Kabul.
Rescention
Efter talibanernas fall i Afghanistan tillbringar den norska journalisten Åsne Seierstad nästan ett halvår hemma hos familjen Kahn i Kabul. Det är en bok om familjens vardag, men också om ett sargat och fattigt land som historiskt varit ockuperat av Sovjet och på senare år också talibanregimen. Enligt traditionen styr bokhandlaren, herr Shah Muhammad Rais sin familj med järnhand. Ingen kvinna i hans klan trotsar hans beordringar, i detta patriarkala samhälle där kvinnoförtryck är en del av vardagen. Man får verkligen en riktig inblick i hur det är att leva i Afghanistan. Som svensk blir man provocerad över hur dessa gamla traditioner kan råda över det sunda förnuftet. Jag tänker på när en kvinna i familjen skall åka taxi. I baksätet sitter redan en man, eftersom kvinnor och män inte får ha någon slags beröring inte ens nudda vid varandra, så bestämmer den manlige släktingen som är med för att övervaka det hela, att den här kvinnan skall ligga i taxibilens bagagelucka. Detta är bara ett exempel på förtryck och okunskap sett med mina moderna ögon. Man får en känsla av vanmakt av att läsa boken, eftersom förändringens vindar verkar vara oerhört långt borta. Åsne Seierstad är journalist ut i fingerspetsarna när hon gör detaljrika beskrivningar av människor, miljöer, dofter, kläder, maträtter, naturen och känslor. Hon visar oss vardagen i Kabul. Det känns som man är i Afghanistan och med hemma hos familjen.
Detta är gedigen research av stora mått, att bo hemma hos den här familjen så länge som Åsne gjorde då hinner man verkligen få en inblick i traditioner och kulturer. Det är en litterär journalistisk bok, en dokumentär skriven som spännande skönlitteratur Verkligheten är alltid bättre än dikten, det är det som är intressant med att skriva i den här formen. Å andra sidan så måste en bok alltid kryddas för att bli bra. Det läggs till och dras ifrån så att boken skall bli spännande. Det kanske inte alltid är hela sanningen som vi läsare får ta del av. Bokhandlaren kom till Sverige för att besöka släktingar här, då gav han Åsne Seierstad svar på tal kan man säga. Enligt en artikel i SvD.se från den 16 juni 2006 menar han att det finns mycket så kallad fakta som är lögner i boken och att den även är dåligt anonymiserad. Några exempel på lögner som finns i boken, menar han är: att det i boken framställs som att han nekat barnen gå i skola. Eftersom de inte fick gå i skolan då under just den tiden, men på grund av talibanregimens bestämmelser, så var inte det en fråga om han skulle tillåta eller inte tillåta dem skolgången. Sedan vet man inte heller om det är våra olika sätt att se på saken, våra olika uppfattningar. Detta är ett kulturmöte mellan väst och öst. Det är dock flera intellektuella både i Sverige och Norge som ger honom stöd i denna kritik, som tycker att boken är en verklighetsförvanskning.. Jag tycker att det borde vara exakt samma krav på sanning och källkritik i den här journalistiska genren som till exempel i en artikel, men har svårt för att tro att det verkligen är det, därför att det just skall vara en skönlitterär bok.
När det handlar om människor måste man vara ytterst försiktig med tanke på att kvinnorna i den här kulturen redan är utsatta. Journalister har ett stort etiskt ansvar eller borde ha. En annan sak som jag har tänkt på är att Åsne Seierstad skriver det som vi här i väst vill höra, det som vi är vana vid. Det handlar om våld, hedersmord, kvinnoförtryck och så vidare, en stereotyp bild av denna del av världen. Men vi får inte glömma att även i Afghanistan finns kvinnokämpande feminister (där handlar det verkligen om civilkurage) Kvinnor som bedriver hemliga skolor och kurser av alla de slag särskilt för flickor, kvinnor som protesterar mot burkhan, kvinnor som har drömmar om en akademisk utbildning och som kämpar för den fria tanken, alla karlar där är heller inte maktgalna tyranniska översittare och så vidare. Så det gäller att ta denna dokumentära litterära journalistik med en viss nypa salt, och se boken, som vilken spännande skönlitteratur som helst. Allt är nämligen sett ur någons västerländska ögon. Gör vi det, funkar den jättebra.
onsdag 27 februari 2008
Blogguppgift B Pressetik och murvelmoral
Blogguppgift B: Pressetik och murvelmoral
I de etiska reglerna för press, TV och radio står det att: Press, Tv och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet. Härvid gäller dock att skydda den enskilde mot oförskyllt lidande genom publicitet. Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och TV skall vara ett stöd för den hållningen.
Publicitetsregler
Ge korrekta nyheter
Var generös med bemötanden
Respektera den personliga integriteten
Var varsam med bilder
Hör båda sidor
Var försiktig med namn
Många av de här reglerna tycker jag att vissa tidningar har svårt att leva upptill, särskilt kvällspressen, som nästan har blivit en skvallertidning. Man måste verkligen komma ihåg att för det mesta har journalister och pressen att göra med stora mänskliga tragedier. Man skall vara ytterst försiktig med namn och bilder, särskilt om det är en ung människa man skriver om. Hela deras framtid kan stå på spel på grund av en artikel. Det är viktigt för journalister att ha allmänhetens förtroende, eller att i alla fall försöka att få det.
Jesper Strömbäck skriver i sin krönika: Pressetik i förfall att Aftonbladet den 11 september hade en löpsedel och en bild på kungen med texten: KUNGEN OTROGEN med kända svenska kvinnor. I detta fallet fanns det inga säkra källor eller bevis. Aftonbladet hade bara hört lösa rykten. Tydligen hade man inte kontrollerat sakuppgifterna så noggrant som omständigheterna kräver. Det kallar jag murvelmoral av stora mått. Man kan väl inte direkt påstå att de lever upp till att Ge korrekta nyheter, massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
Har valt att titta närmare på regeln: Var varsam med bilder.
Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial
Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.
Att bli publicerad med sin bild i tidningen kan få förödande konsekvenser. Särskilt om artikeln handlar om något negativt, som det oftast gör, Det kan visa sig senare att det är fel person, människor kan även ändra sig. Då skall inte en bild i pressen få förstöra en hel framtid. Har tittat närmare på ett ärende som jag hittade under PO:s hemsida:
Klander för bildpublicering av ungdom 1
Fagersta-posten rapporterade att en 16-årig pojke greps för bilstöld, pojken erkände och anhölls, därefter fördes han till Västerås för vidare förhör. Han släpptes senare samma dag. Under förhören hade han även erkänt en ytterligare bilstöld. I artikeln fanns två bilder. Den större bilden visade pojken när han låg framstupa över en motorhuv. Hans armar var böjda bakåt och två poliser höll honom. Pojkens ansikte var maskerat med en svart fyrkant. Den täckte inte hela huvudet. Hans blonda hår syntes, ansiktet var även tydligt avspeglat i framrutan på bilen. Bredvid honom låg också en kamouflagemönstrad keps, även kläderna var synliga
Pojkens mamma anmälde tidningen till Allmänhetens Pressombudsman (PO) Hon tyckte bilden var utpekande och kränkande för sonen. Den hade tagits när han låg över motorhuven för att polisen skulle sätta på honom handbojor. Kepsen och håret syntes. Sonen hade inte velat vara med på bild och hade sagt ifrån till tidningen. Mamman framhöll att sonen var minderårig och att bilden skulle göra det svårt för honom att ta sig upp till ytan igen.
Fagersta-posten tyckte att händelsen hade allmänintresse. Texten var inte utpekande och bilderna hade anonymiseras enligt gällande praxis.
PO:s bedömning var att ungdomsbrottslighet har ett allmänintresse. Pressetiken ställer däremot höga krav på hänsynsfullhet vad gäller publicitet av ungdomar. PO klandrade tidningen. I det här fallet förstår jag både mamman, pojken och tidningen. Det klart att man känner igen pojken. Både hans hår och kläder tillsammans med texten i tidningen pekar ut honom. Gripandet var även det oerhört dramatiskt. Det blir svårt att komma tillbaka till skolan för honom, även för mamman att gå tillbaka till sitt arbete, att visa sig ute på stan och så vidare, eftersom Fagersta är en liten ort. Samtidigt är det viktigt att markera att man får inte bära sig åt hur som helst. Tidningen har rätt i att detta har ett allmänintresse för att kunna klaras upp och komma tillrätta med problemet. Fagersta- posten hade även maskerat pojkens ansikte allt gällande rådande praxis. I det här fallet kan man tycka att bägge parter har rätt på sitt sätt. Fagersta – posten har inte satt ut namnet på pojken, och även maskat bilden. Men man kan ändå uppfatta vem den här killen är. Bilden visar att pojken var i ett gripande utsatt läge. Tidningen hade kunnat vara försiktigare med en sådan bild, dessutom sa pojken till tidningen att han inte ville vara med på bild. Detta har inte respekterats. Man skall skydda den enskilde mot publicistiskt lidande. PO kom fram till att tidningen brustit i den empati och hänsyn som kan förväntas vid publiceringar av det här slaget. Pressens opinionsnämnd anförde skälen att tidningen åsidosatt god publicistisk sed. Det är precis vad jag själv tycker om just detta fall.
I de etiska reglerna för press, TV och radio står det att: Press, Tv och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet. Härvid gäller dock att skydda den enskilde mot oförskyllt lidande genom publicitet. Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och TV skall vara ett stöd för den hållningen.
Publicitetsregler
Ge korrekta nyheter
Var generös med bemötanden
Respektera den personliga integriteten
Var varsam med bilder
Hör båda sidor
Var försiktig med namn
Många av de här reglerna tycker jag att vissa tidningar har svårt att leva upptill, särskilt kvällspressen, som nästan har blivit en skvallertidning. Man måste verkligen komma ihåg att för det mesta har journalister och pressen att göra med stora mänskliga tragedier. Man skall vara ytterst försiktig med namn och bilder, särskilt om det är en ung människa man skriver om. Hela deras framtid kan stå på spel på grund av en artikel. Det är viktigt för journalister att ha allmänhetens förtroende, eller att i alla fall försöka att få det.
Jesper Strömbäck skriver i sin krönika: Pressetik i förfall att Aftonbladet den 11 september hade en löpsedel och en bild på kungen med texten: KUNGEN OTROGEN med kända svenska kvinnor. I detta fallet fanns det inga säkra källor eller bevis. Aftonbladet hade bara hört lösa rykten. Tydligen hade man inte kontrollerat sakuppgifterna så noggrant som omständigheterna kräver. Det kallar jag murvelmoral av stora mått. Man kan väl inte direkt påstå att de lever upp till att Ge korrekta nyheter, massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
Har valt att titta närmare på regeln: Var varsam med bilder.
Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial
Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.
Att bli publicerad med sin bild i tidningen kan få förödande konsekvenser. Särskilt om artikeln handlar om något negativt, som det oftast gör, Det kan visa sig senare att det är fel person, människor kan även ändra sig. Då skall inte en bild i pressen få förstöra en hel framtid. Har tittat närmare på ett ärende som jag hittade under PO:s hemsida:
Klander för bildpublicering av ungdom 1
Fagersta-posten rapporterade att en 16-årig pojke greps för bilstöld, pojken erkände och anhölls, därefter fördes han till Västerås för vidare förhör. Han släpptes senare samma dag. Under förhören hade han även erkänt en ytterligare bilstöld. I artikeln fanns två bilder. Den större bilden visade pojken när han låg framstupa över en motorhuv. Hans armar var böjda bakåt och två poliser höll honom. Pojkens ansikte var maskerat med en svart fyrkant. Den täckte inte hela huvudet. Hans blonda hår syntes, ansiktet var även tydligt avspeglat i framrutan på bilen. Bredvid honom låg också en kamouflagemönstrad keps, även kläderna var synliga
Pojkens mamma anmälde tidningen till Allmänhetens Pressombudsman (PO) Hon tyckte bilden var utpekande och kränkande för sonen. Den hade tagits när han låg över motorhuven för att polisen skulle sätta på honom handbojor. Kepsen och håret syntes. Sonen hade inte velat vara med på bild och hade sagt ifrån till tidningen. Mamman framhöll att sonen var minderårig och att bilden skulle göra det svårt för honom att ta sig upp till ytan igen.
Fagersta-posten tyckte att händelsen hade allmänintresse. Texten var inte utpekande och bilderna hade anonymiseras enligt gällande praxis.
PO:s bedömning var att ungdomsbrottslighet har ett allmänintresse. Pressetiken ställer däremot höga krav på hänsynsfullhet vad gäller publicitet av ungdomar. PO klandrade tidningen. I det här fallet förstår jag både mamman, pojken och tidningen. Det klart att man känner igen pojken. Både hans hår och kläder tillsammans med texten i tidningen pekar ut honom. Gripandet var även det oerhört dramatiskt. Det blir svårt att komma tillbaka till skolan för honom, även för mamman att gå tillbaka till sitt arbete, att visa sig ute på stan och så vidare, eftersom Fagersta är en liten ort. Samtidigt är det viktigt att markera att man får inte bära sig åt hur som helst. Tidningen har rätt i att detta har ett allmänintresse för att kunna klaras upp och komma tillrätta med problemet. Fagersta- posten hade även maskerat pojkens ansikte allt gällande rådande praxis. I det här fallet kan man tycka att bägge parter har rätt på sitt sätt. Fagersta – posten har inte satt ut namnet på pojken, och även maskat bilden. Men man kan ändå uppfatta vem den här killen är. Bilden visar att pojken var i ett gripande utsatt läge. Tidningen hade kunnat vara försiktigare med en sådan bild, dessutom sa pojken till tidningen att han inte ville vara med på bild. Detta har inte respekterats. Man skall skydda den enskilde mot publicistiskt lidande. PO kom fram till att tidningen brustit i den empati och hänsyn som kan förväntas vid publiceringar av det här slaget. Pressens opinionsnämnd anförde skälen att tidningen åsidosatt god publicistisk sed. Det är precis vad jag själv tycker om just detta fall.
torsdag 14 februari 2008
Nyhetsvärdera mera
Planerade mord för Muhammedteckning.
Dagens Nyheter 12 februari 2008
Även i TV 4 nyheterna, tisdag och onsdag den 12 och 13 februari 2008
Den danska ppolisen grep på tisdagsmorgonen flera personer misstänkta för att ha planerat att döda en av de 11 tecknare som karikerade profeten Muhammad åt tidningen Jyllands-posten 2005.
Åter igen är den här teckningen på Muhammad aktuell men nu har den inte bara orsakat ett enormt uplopp i hela den muslimska världen ( även här i skandinavien) av demonstratiner, flaggbränder, hot och så vidare. Utan nu skall även konstnären få ett dödsstraff av fundamentalisterna. Tecknaren har varit tvungen att gå under jorden och leva med polisskydd, han säger själv att efterdyningarna av reaktionen kommer att fortsätta så länge han lever. Detta är en nyhet som är aktuell i så gott som hela världen, den upprör, intresserar och debatteras
i det oändliga. Det handlar om stora politiska frågor, om hur långt vi är villiga att gå i vår rätt till demokrati och yttrandefrihet, men även hur andra människor känner sig kränkta. Frågan lämnar ingen oberörd. Vi lever i Skandinavien och har som sagt rätt att skriva och säga vad vi vill, men säkert hade många även här tyckt det varit obehagligt med exempelvis Jesus som rondellhund. För några år sedan var det ett herrans liv när Ecce Homo utstäningen var i Stockholm och Jesus framstod som bög. Man kan även undra om Muhammadtecknaren tyckte att det var värt priset han får betala nu. En sak är säker uppföljningar kommer att ske lång lång tid framöver i alla medier.
Dagens Nyheter 12 februari 2008
Även i TV 4 nyheterna, tisdag och onsdag den 12 och 13 februari 2008
Den danska ppolisen grep på tisdagsmorgonen flera personer misstänkta för att ha planerat att döda en av de 11 tecknare som karikerade profeten Muhammad åt tidningen Jyllands-posten 2005.
Åter igen är den här teckningen på Muhammad aktuell men nu har den inte bara orsakat ett enormt uplopp i hela den muslimska världen ( även här i skandinavien) av demonstratiner, flaggbränder, hot och så vidare. Utan nu skall även konstnären få ett dödsstraff av fundamentalisterna. Tecknaren har varit tvungen att gå under jorden och leva med polisskydd, han säger själv att efterdyningarna av reaktionen kommer att fortsätta så länge han lever. Detta är en nyhet som är aktuell i så gott som hela världen, den upprör, intresserar och debatteras
i det oändliga. Det handlar om stora politiska frågor, om hur långt vi är villiga att gå i vår rätt till demokrati och yttrandefrihet, men även hur andra människor känner sig kränkta. Frågan lämnar ingen oberörd. Vi lever i Skandinavien och har som sagt rätt att skriva och säga vad vi vill, men säkert hade många även här tyckt det varit obehagligt med exempelvis Jesus som rondellhund. För några år sedan var det ett herrans liv när Ecce Homo utstäningen var i Stockholm och Jesus framstod som bög. Man kan även undra om Muhammadtecknaren tyckte att det var värt priset han får betala nu. En sak är säker uppföljningar kommer att ske lång lång tid framöver i alla medier.
tisdag 12 februari 2008
Nyhetsvärdera mera
Har valt 2 artiklar den ena: Orättvisorna i vården består GP måndag 11 Februari - 08
Den andra: Årets influensa kulminerar om en vecka DN lördag 9 februari - 08
I den första artikeln står att läsa: Trots kvinnors högre sjuklighet visar undersökningar att kvinnors tillgång till vård är sämre än mäns. Män får snabbare vård, får göra fler undersökningar, man gör skillnad på mäns och kvinnors behov, män får dyrare behandlingar, läkemedel är anpassade till en manlig norm. Politiker måste ta ansvar i kampen för jämställdhet och rättvis vård.
Det är inte svårt att förstå att den här stora och långa artikeln har hamnat på de första sidorna i tidningen. Sjukvård och jämställdhet är alltid ett aktuellt ämne att skriva om. När jag läste det här reagerade jag väldigt starkt, och tänkte att detta både berör och upprör många människor. Det har verkligen ett allmän intresse. GP:s spridningsområde är stort. Det är många som prenumererar på den även i landsorten. Självklart kommer det att göras uppföljningar och debatteras om detta, som också är en stor politisk fråga. Ämnet är även aktuellt i tv. Det går en dramaserie på SVT på måndagkvällar: Om ett hjärta, serien tar just upp denna fråga.
I den andra artikeln. Får vi veta att influensan når sin kulmen i slutet av veckan och att fallen av influensa ökar drastiskt, det dör omkring 2000 personer varje år. Detta är både aktuellt och har ett allmänintresse. Alla har vi legat i influensa eller kommer att göra det. Artikeln är informativ eftersom den har en faktaruta om hur vi bäst skyddar oss mot sjukdomen, samt en bild på en sängliggande person med hostmedicin, nässpray och näsdukar. Vi får även veta att sjukdomen oftast inträffar under just februari - mars. Det är väl inte direkt en världsnyhet, men den angår de flesta av oss, var vi än bor i Sverige. Artikeln är ganska lång och placerad högt upp på sidan.
Den andra: Årets influensa kulminerar om en vecka DN lördag 9 februari - 08
I den första artikeln står att läsa: Trots kvinnors högre sjuklighet visar undersökningar att kvinnors tillgång till vård är sämre än mäns. Män får snabbare vård, får göra fler undersökningar, man gör skillnad på mäns och kvinnors behov, män får dyrare behandlingar, läkemedel är anpassade till en manlig norm. Politiker måste ta ansvar i kampen för jämställdhet och rättvis vård.
Det är inte svårt att förstå att den här stora och långa artikeln har hamnat på de första sidorna i tidningen. Sjukvård och jämställdhet är alltid ett aktuellt ämne att skriva om. När jag läste det här reagerade jag väldigt starkt, och tänkte att detta både berör och upprör många människor. Det har verkligen ett allmän intresse. GP:s spridningsområde är stort. Det är många som prenumererar på den även i landsorten. Självklart kommer det att göras uppföljningar och debatteras om detta, som också är en stor politisk fråga. Ämnet är även aktuellt i tv. Det går en dramaserie på SVT på måndagkvällar: Om ett hjärta, serien tar just upp denna fråga.
I den andra artikeln. Får vi veta att influensan når sin kulmen i slutet av veckan och att fallen av influensa ökar drastiskt, det dör omkring 2000 personer varje år. Detta är både aktuellt och har ett allmänintresse. Alla har vi legat i influensa eller kommer att göra det. Artikeln är informativ eftersom den har en faktaruta om hur vi bäst skyddar oss mot sjukdomen, samt en bild på en sängliggande person med hostmedicin, nässpray och näsdukar. Vi får även veta att sjukdomen oftast inträffar under just februari - mars. Det är väl inte direkt en världsnyhet, men den angår de flesta av oss, var vi än bor i Sverige. Artikeln är ganska lång och placerad högt upp på sidan.
torsdag 7 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)